Har fiffifundilurat ett tag på personligheter...

Vad är självförtroende? Gott självförtroende och att vara realistiskt, är det samma sak?

Jag har en grundtanke om att alla människor i grund och botten är snälla och godhjärtade men möten med människor som ung gör att personligheten förändras.

Jag hade en chef en gång som var elak, inte just mot mig och inte mot djuren heller men ändock elak, på ett sätt som är svårt att förklara. Jag undrar vad en sån människa varit utsatt för som barn för att misstro hela sin omgivning, att alltid behöva vara på sin vakt. Är det så att självförtroendet är så dåligt och har varit så såpass länge så att den känslan blir standard?

En annan flicka jag känner ser sig själv som lägst på skalan.. Allt annat prioriteras före och hennes känslor blir aldrig sedda, i alla fall inte tagna på allvar. Vad är det som gjort att hon aldrig står upp för sig själv? Är det den starka känslan att bli omtyckt, älskad, som kvävt hennes egna instinkt att stå upp för sig själv. Jag ställer mig då frågan: kan jag ovillkorligt älska någon som inte respekterar mig och inte tar mina känslor på allvar?

Vad är det med oss människor som gör att istället för att ordna våra egna problem så försöker vi ordna andras? Vi attackerar andra vars problem är precis de samma som våra, bara att de visar sig på ett annat sätt?

Är det kanske så att det vi hatar oss andra är just en rädsla, att själva bli som de vi hatar? Eller är det så att det vi hatar hos andra är en slags gömd avundsjuka, att vi vet att omgivningen ser ner på detta beteende men att vi skulle önska att vi var lika frigjorda, ohämmade?

Jag har så många intressanta objekt för diskussion men det skulle leda till förtal osv så jag tror jag skippar att belysa dessa i det offentliga rummet, utan jag och Therre avhandlar dessa på ridskolan istället!

Therre förresten, en blivade beteendevetare med fobi för gallertrappor och hängbroar...