jag har väl klagat förr på folk som inte hjälper till på tävling va?

Men jag gör det igen.. eller iofs inte. Jag tror jag lägger ner det här med att vara tävlingsarrangör!

Jag blir bara så ledsen på att tjejerna inte kan vara lite mer på alerten så det inte blidde så tungrott. Idag fick Therre ihop så de flesta kunde göra halvdagar liksom, men att det ska tjatas och lockas och pockas tills vi till slut ber! Ola fick till och med ringa på förstärkning från Lindesberg för att skriva en klass. Det är pinsamt att vi inte ens har folk så det räcker till för att anordna en sketen dressyrtävling. Jag vet inte riktigt hur många ryttare som rider för våran klubb, kanske 20 st. 

Jag tyckte förr att Lina GH hade fel när hon sa att hon inte tyckte att vi skulle fråga alla tävlingsryttare när de behövdes utan det skulle ligga i deras intresse att hjälpa till eftersom det är för deras egen skull som vi anordnar så många tävlingar som vi faktiskt gör.

Vi försöker ordna så våra ryttare kan hjälpa till på minst en tävling hemma.

Nu tycker jag precis som Lina. Det är ju vår klubb. Det är vi tillsammans som får se till att det händer och sker aktiviteter. Det går inte att några få, varav en inte ens tävlar (moi), ska arbeta sig själv till påsandning och insomni för att få det att funka för de hemmaryttare som sen tackar för engagemanget genom att hjälpa till en och en halv timme....

Om jag får hinta lite inför Scandinaviumresan så är det ett par av er som får ta fram plånboken å betala resan...

Det räcker med att titta på den här hästen så blir jag alldeles, för det mesta, glad! Dels är hon väldigt vacker! Och dels är hon min häst! Som för tillfället är en dressyrhäst. Dock väntar jag på något tillbud eftersom så här fin brukar hon inte vara utan jag tror att det är för att hon har brutit ryggen eller ont i tänderna eller någon annan åkomma som gör att hon från början av ridpasset är lugn och sansad. Arbetsvillig på en gång. Till och med i galoppen, Raija och den lilla röda var mitt sällskap när vi red mot Svaltjärn, som förövrigt var mycket längre än jag mindes    <-- så länge kändes det som vi red!

Det var härligt att få rida tills orken tar slut och inte vägen.. Hemma på skogsvägen är det mest fram och tillbaka ett par gånger.. Vilket iofs har resulterat i en häst som aldrig blir hemkär.. Utan köper att man får vända ifrån hem!

Mojje gick en sväng runt skidspåret i lördgas förmiddag! Det är alltid uppiggande att gå med den 168 stora hunden. Han är liksom som en ostyrig Sankt Berhnardshund! Lite yvig! Imorgon blir det longering och på tisdag ridning. Premiär för mig! Inte för att jag på något sätt är lättare utan att jag skiter i det nu... =)

Har förövrigt inte gjort mig lättare eftersom jag konsumerade ½ kg marknadsgodis under min tid som oengagerad speaker.. Men jag läser om Albert Einstein så vad kan man vänta sig??!! Magen kommunicerar kraftigt...

Nu ska jag äta min salladsrest, duscha och se på Sensing Murder... Tror helt och fullt på Deb & Kelvin när de löser brott i Nya Zeeland...

Hej å puss!